Tack

Tack för att ni uppmuntrar mig och också tycker det är fel som in i norden. Dessvärre är jag mer än smått knäckt av allt just nu och orkar knappt le till folk på jobbet.

Har redan gråtit när jag pratade med Mor imorse. Sist jag var så här knäckt av ett arbete var när jag jobbade i Etihad och alla började hugga varandra i ryggen för att få ”högre” status (dom till och med anmälde piloter . you don’t do that unless it’s a mather of life and death – chain of command).

Men jag har gått och tänkt på varför jag har tagit det här så hårt?

I vanliga fall brukar jag bli upprörd och irriterad efteråt och veta vad jag står och tycker men nu den här gången? Nä, jag är knäckt. Har sovit på soffan hela natten. Magkatärren är inte heller så värst bra.

Men så kom jag på varför jag blivit så knäckt av allt. Det är för att jag känner att jag inte kan lita på någon. Och om man inte kan lita på sina kollegor utan hela tiden måste tänka på vad man säger hur klarar man sig då?

Ville verkligen inte till jobbet ikväll men ville inte heller låte dem ”vinna”. SÅ nu står jag på jobbet men funderar starkt på att sjuka mig imorgon. Ta mig till läkaren. Vinner dom då eller vinner jag? eller?

Snö = Jul igen?

Om det snöar ute betyder det då att det är vinter och jul igen?

Och framförallt betyder det att jag har rätt att kräva julstrumpa och julklappar igen?

Det jag vet med all säkerhet är att jag skiter i allt som heter normalitet idag och har just nu dragit på mig mina termobyxor över mina pyjamasbyxor för att bege mig till Ystern och sen jobbet.

Termobyxor is da shit! Ingen ser ju vad man har under dem och inte fryser man heller 🙂

Att gå och lägga sig på fel sida och vakna upp på den igen

Igår kväll sjönk mitt humör lite och gnistan flög sin kos för ett tag (solsemester för den kanske?).

Att det sen var kallt a la frost i näshåren gjorde det inte bättre.

Men det värsta var nog att tåget var återigen försenat med över 20min och där finns inga bra sittplatser på Kastrup. Inte alltid det roligaste att vara supertrött efter att ha stått upp i 8h och sen behöva stå och vänta i 40min på ett tåg som gör att man missar alla bussar man kan ta.

Bestämde mig för taxi, en lyx som kostar 49kr. Tyvärr blev det fel där också då taxichauffören stod på Regementsgatan och väntade och jag stod på Smedjegatan (vilket jag hade sagt till centralbokningen).

Äsch, det går ju snabbt och lätt för taxin att köra bort till Smedjegatan och hämta upp mig där tänkte jag. Men nä!

Då centralbokningen bad chauffören ringa mig så ville han att jag skulle ta mig bort till Regemenstgatan (jag som är värdelös på namn har bara ett litet hum om var den ligger – kan Malmö perfekt men inte med gatunamn). Sen när jag väl börjat gå i kylan så frågar han vilken mobiloperatör jag har – 3 svarar jag då. Nähä, då var inte det bra det heller då han hade Comviq och det här samtalet skulle kosta honom det dubbla så då räckte det plötsligt inte med 49kr för turen utan då ville han ha det dubbla!.

Då blev jag sen och sa i helsike heller. Du har fått mig att gå bort till där du står och nu kräver du mer pengar av mig (kan ju nämna att jag fortfarande inte hade hittat honom). Efter det så vägrade han köra mig och sa att jag fick hitta en annan taxi. Nytt samtal till 232323 ny taxi påväg, kom aldrig. Hittade en annan 232323 taxi tog den betalade 49kr kom hem vid 1 i natt efter att ha stått utomhus vid Triangeln i över 45min.

Fan, det hade gått snabbare att gå hem.

Idag är det jag som ringer och klagar. Vilket passar mig perfekt då jag vaknade med huvudvärk och grinigt humör. Har noll lust att ta mig till jobbet och har just nu noll lust att ta mig ner till tvättstugan och fixa det sista.

It’s a poop day today

Gnistan

Idag har jag helt tappat gnistan. Fullständigt.

Och så är det riktigt jäkla kallt ute. -8 men det känns som -34 och mina termobyxor ligger där hemma i värmen 😦

En timme kvar och jag vill bara hem eller nä, jag vill få massage sen kan jag ta mig hem. Men hur ska det gå utan mina termobyxor??

C-c-c-c-courage

Har precis övergått från att bita på naglarna till mina tånaglar i ren nervositet.

Sitter hos frisören och ska klippa mig. Avskyr att klippa mig. Dom enda som får lov att klippa mig är Klas och Jenny från Revolon när vi sitter hårmodeller för dem. Men nu kommer dom inte förrän runt Maj och jag har inte klippt mig sen i somras och vårfåglarna har nu börjat nästla bo i mina kluvna toppar.

Så jag har äntligen tagit mig i kragen (efter 2mån velande) och bokat tid för klippning. Visserligen enbart topparna men jag är ändå livrädd. Frisörer och jag brukar aldrig gå ihop, jag litar helt enkelt inte på dem.

Egentligen vill jag bara vara ute och gå i solskenet och låta snöflingorna falla på fågelboet. Inte sitta här instängd trängd i ett hörn väntandes på en vass sax.

Man kanske ska göra en Britney bara för att?

 

Språklektioner

Har som sagt en riktigt bra inneboende (bakandes rawfood inneboende! jag är påväg att bli fet här alltså hennes ämnesomsättning är fantastisk min suger…).

Det enda som är ”fel” på henne är att hon inte pratar redig skånska.

Så nu har jag styrt upp språklektioner och svara enbart på redig skånska till henne.

B la har nu fått lära sig vad ballar är för något, hur man uttalar röv, mög, tolle. Helt enkelt hur man säger saker med tungan hängande utanför munnen.  Som typ Ranelid fast utan läppslickandet.

Om jag pratar skånska? Nä, finns ingen värre dialekt men det är en helt annan sak…

Att minnas känslan av ”första gångerna”

Nej, jag pratar inte om den första kyssen/pojkvännen. För ärligt vem kommer ihåg sin första kyss? och vad räknar man som sin första kyss? för vem har inte lekt ryskaposten? (vad hände med den leken? varför lekar man inte den numera på alla parmiddagar som man inte blir bjuden på?).

Nej, jag pratar om den där speciella känslan av att göra något så efterlängtat efter en lång tid att det känns som om att det är allra första gången man gör det.

T ex jag kommer starkt ihåg känslan av frihet när jag kom hem på en minisemester från AbuDhabi och det första jag gjorde när vi var i Sverige var att rulla ner bilfönstret och bara njuta av att kunna ha det nere en Augustidag, hängandes med huvudet utanför som en hund med vinden vinande i öronen (AUH har ca 35 grader och där är AC som gäller för att överleva).

Det första jag bad Mor om efter att ha vaknat upp efter titthåls operationen – en GB sandwichglass trots att jag var i det mentala stadiet där glass/godis/onyttig mat var strikt förbjuden. Kommer fortfarande ihåg hur underbart det var när tänderna tog första tuggan av glassen som då hade hunnit bli alldeles perfekt mjuk och go som den skal vara.

Första gången jag hörde mina orkidéer (som är mina barn) slog ut sitt ena blad och ljudet av *kraak* hördes klart och tydligt i hela vardagsrummet (trodde ärligt något hade gått sönder). Men känslan av stolthet var oslagbar.

Första natten i lägenheten som spenderades med Ystern (när hon bodde här) i hennes 120 säng med varsin fruktsallad i knäet, täcket uppdraget till hakan och tittandes på hackit tv3play.

Att äntligen fått poopa efter 24h på resande fot och samtidigt lyckas göra stopp i toaletten på hostelet i NYC *haha* oslagbar känsla!

Första panikattacken mitt bland Malmöfestivalen och hur Ystern tog min arm, köpte glass och helt lugnt förstod att det inte skulle bli någon konsert den kvällen.

Varje gång det blir vår och jag trampar osäkert på cykeln förbi åkrarna och ner till ”hembygden” – känslan av hur benen tackar mig (brukar gå på vintern och cykla på sommaren och efter ett tag så skriker benen efter att byta från det ena till det andre).

Andra gången jag fick mens igen (hade haft ett uppehåll på flera år och fick hormontabletter <–rekommenderas inte om man inte tycker om att vara PMS häxa gånger albatross). Känslan av att ställa sig i duschen och bara låta varmt vatten stråla på magen. Nu har ju mensen varit borta i flera år igen så det blir väl fler sådana här känslor *jeej*…

Känslan av att ”kysser du inte mig nu så kommer jag att gå under, jag kommer att dö” <–DÅ var jag hög på hormoner. Har aldrig upplevt det igen. Vill men tror inte det är värt det med tanke på PMS albatrossen, fråga Ystern.

Men det som slår allt var och är nog fortfarande den stunden jag satte mina tänder i den perfekt halv smälta sandwich glassen. Första och sista gången jag åt den, min favoritglass sen jag var ett barnsben (eller två barnsben får det bli ju, är inte enbent än).