Hur en dag kan vända på sig

Gå på staden med Yster och väninna med en foodbaby i magen var inte lyckat – det gjorde ont. Men trots det gick lunch ner och sen när man kom hem blev allt som vanligt igen *jej*

Mitt i eftermiddagsluren väcks man utav att telefonen ringer. Då vill dom att man ska jobba som eventpersonal för ett kaffemärke under några dagar i April – självklart säger man ja till det. Är ju social av mig och älskar deras kaffe + Paleon är slut så då kan jag också få dricka lite cappuccinos 😉

Tidig middag (halv fyra men var ju vaken). Plötsligt ringer telefonen igen!

Då är det från ett företag i Amsterdam som jag har sökt tjänst hos som vill att jag ska göra ett personlighets test + lite andra test. Enda som stoppar mig smått här är att man ska vara nere i Amsterdam från och med den 15 April och 1år framåt….Vill man det? klarar man det? dom har visserligen Crossfit där nere så det är ju schysst. Men klarar jag att återigen hyra ut lägenheten i andra hand, packa mina saker och ting och ta mig härifrån??

Mycket att tänka på – har fram till imorgon lunch på mig att bestämma mig för om jag ska klara testet eller inte….

Annonser

Inte i form

Ingen sömn på två dagar, en foodbaby som hållit sig kvar i 2dagar, grått väder ute, dator som håller på att krascha, internet som inte vill, roomie som flyttar ut pga ingen hyra betalas (jag vet, jag sa okej till att bo gratis tills hon fick jobb men saker och ting har ändrat sig – socbidrag + extra jobb = lite pengar iaf men ändå fick jag 1000kr i Mars och det täcker inte ens en 25% av hyran. Känner mig utnyttjad och finns det någon känsla som jag verkligen avskyr så är det känslan av att känna sig utnyttjad. Men just nu känner jag mig elak som ”kastar” ut henne – är jag det?) anyhow tillbaka till depplistan, avbokat mötet idag, dålig dansk kurs, skitigt hemma.

Nä om man skulle ta och försöka peppa till sig lite?

Klarar av det mesta men fy sjutton för att gå runt ännu en dag med en foodbaby i magen! fy sjutton – det kan komma att förstöra hela min dag 😦

Sickofamilj

Hur en sms konversation kan se ut i Fam. Malmqvist:

Till Mor:

”Vi kan härmed förtälja att era regngaljoner äro återfunna ock medbringes på Fröken Kringlans hemfärd”

Från Mor:

”Tack så mycket högt ärade Dam”

Till Mor:

”Fröken om jag får be…*hmpf*”

 

Att klaga

Jag har blivit utnämnd av min familj som ”Drottningen av klagoskrik”.

Sen min tid i AbuDhabi har jag lärt mig att klaga på service/mat etc som inte är bra. Och det gör jag mer än gärna.

Det är också en yrkesskada då man har jobbat i branschen där service till gäster/kunder är The Prime Thing.

Dagens klagomail gick till Hotell Kramer där vi åt lunch igår.

Den var under all kritik och framförallt inte värd dom pengarna. Oätligt kött, kall fisk, färdig paketerade ugnsrostade frusna grönsaker som fortfarande var frusna i mitten, litet salladsbord som inte fylldes på ordentligt, dessertbuffén som tydligen bestod utav 2 olika kakor (heter det inte då kaffe med kage?) och en soppa där chilin tydligen hade flytt sin väg eller så fanns den inte i fryst form när dom inhandlade ”råvarorna”.

Nej, sa jag till det här! Sådant här kan vi inte acceptera så idag skickade jag iväg ett långt mail till dem (med betoning på lååångt mail). Nu sitter jag här och rullar tummarna och väntar på ett svar.

I’m a bitch men bara när det behövs och är befogat 🙂

Ni vill inte veta hur jag är som konsument när det gäller telefonabonnemang etc – jag går fullt ut med tanken att ”dom gör allt för att lura en och det ska dom banne mig inte kunna”. Usch, jag tror nästan jag har fått någon att gråta ibland när jag har påpekat att dom flera gånger sagt emot sig själva då dom inte kunnat villkoren.

Okej, nu fick jag dåligt samvete…Nu gömmer jag mig i duschen en stund…Bjuder på en bild av träning i serviceklass ekonomi 🙂

Fy sjutton som jag är glad över att slippa ha brunt läppstift på mig och så korthårig!

Måste sluta…kan inte ville inte….

Läkerolberoendet har fortfarande inte efter snart 3 veckor avtagit.

Däremot har tuggummikonsumtionen ökat med sisådär 200%….

 

Jag vet inte jag. Saker och ting ställs på sin spets och sen samtidigt gör dom inte det (att förneka fungerar riktigt bra). Middagslurar avlöser varandra lika så gör jobbansökningar fastän jag fortfarande inte har en aning om vad jag vill jobba med och skickar till sådant som jag kan men som verkar så tradigt (receptionistjobb).

Tar mig inte heller samman till att ringa till Komvux och höra om det verkligen stämmer med 900poäng. Börjar dra mig från att träffa folk igen (läs män/killar). Min peak var väl förra veckan och nu är jag tömd på energi igen. Eller snarare på mod. Modet att träffa någon och att känna något. Jag har lätt för att träffa folk men att känna något?

Nope, nix, nada. Kanske beror det på hormonrubbningen? kanske beror det på att jag har under så lång tid stängt mig för allt. Eller kanske sitter det bara i mitt huvud?

Söndagspromenaderna på 3h hjälper lite.

Snart dagens wod men först tvätten.

Halmstad i mitt hjärta

Kanske eller kanske inte. Man blev trött här. Fast så har jag fått sova ut, fått feber, ätit mig mätt 10 gånger om, inte gjort det jag skulle göra men däremot sökt 2 till jobb och besvarat lite mail från beundrare.

Nu sitter jag här och funderar på om jag hinner med sj tåget som går halv elva….ska bara duscha, väcka systern (big task det där) och packa ihop allting. Humhum. Vill hem så känns det.

Varför har man en sådan känsla att man egentligen bara vill hem hela tiden? Jag har inte vantrivts här men ändå så vill jag bara hem. Är det för att man vet att det är lång väg hem och att man kan inte bara ta sitt pickpack och gå hem?

Förresten – jag har funnit en gemensam nämnare för oss systrar;

Morgonrocken….

Vi alla bär den med stolthet när vi går upp på morgonen. Måste härstamma från Mor. Hon hade alltid morgonrock på sig (över pyjamasen) om inte jag lyckades gå upp tidigare och sno den från henne. Det hjälpte inte ens när jag fick en egen. Det är något speciellt med lukten och mjukheten i ens mammas morgonrock…

När ens systrar inte är som du

Man tror ju att ens systrar är i stort sett likadana i sitt sätt eftersom man bott tillsammans i mer än ens halva liv (fortfarande unga personer här :P).

Men det är först när man är och hälsar på dem som man inser hur olika man verkligen är i olika situationer. Kanske är det så att man har varit likadan när man lämnade hemmets vrå och blev sen omformad när man flyttade ut och träffade andra människor?

Det här fascinerar mig!

Stora systern som jag är hos nu är inte den pedant lilla irriterande personen hon var när hon var lite. Nope, nu är det gammal mat längst in i kylskåpet, disk i diskhon etc etc. Inte för att här är skitigt men där är det verkligen som svart och vitt (nästan okej, kanske mer grått till ljusgrått). Men så bor hon med sin sambo som har haft en helt annan uppväxt och det tror jag har gjort mycket (han är inte den som sköljer ur filtallriken på morgonen *uärk*).

Mellansystern är så far away från mig i sitt sätt så det krävs ett eget inlägg – hon är väldigt lik Far när det kommer till städning etc.

Ystern min har också ändrat sig sen hon blev sambo. Fast här tror jag hennes rätta jag har kommit bättre fram. Hon tycker om att laga lång kok och sådär och hon är riktigt duktig på det och visst ibland blir man avundsjuk på att dom lyckas göra matlådor utan att äta upp dem senare på kvällen (en annan står kl. 22 i ett mörkt kök med en öppen kylskåpsdörr och äter direkt ur lådan – kall lagad mat är faktiskt riktigt gott :P).

Vad jag ville komma fram till är:

  • Det är svårt att sova över hos ens systrar då frukostvanorna ser annorlunda ut
  • Det är intressant att se hur ens systrars kylskåp ser ut också
  • Och det är roligt när Stora systern och sambon säger på ICA att dom har en massa tomater hemma så det behöver dom inte köpa. Då tänker jag direkt ”Okej, dom har typ 1.5kg tomater hemma eller något)…..En massa tomater är tydligen i deras värld 3st…..dom 3st tomaterna ligger nu i min mage som ”kaffe snacks”….Och jag vågar inte helt och hållet säga till dem att dom gör det…*ooops*