Solsolsol

Hur kommer det sig att när det är som bäst väder att man som sämst mår?

Det är sådana här dagar då den förbannade smärtan kommer och det inget finns att göra åt.

Jag hade velat springa/cykla långtlångtlångt bort men höften vill inte springa (inte magen heller eller näsan – thank you pollen) och cykla långtlångtlångt typ ner till Skanör, käka mjukglass, få laktosmage (och fisar) och löka hemåt går inte när man har bestämt träff med vän för en kvällspromenad.

Sen tror jag att jag har blivit gammal och mesig det här året. Vågar ingenting. Vågar inte bara cyklacyklacykla för att sedan vända utan håller mig inom Malmös stadsramar. Vad har hänt med mig?

I helgen glodde vi på sommarstuga. Riktigt fin inuti och utvändigt. Hade hoppats på att det kanske skulle hjälpa mig och få mig att känna ”här vill jag vara konstant”. Men ikke. Inte ens tanken på att kunna tända kaminen och kura ihop sig som en liten boll framför med en bra bok hjälpte. Just nu vill jag bara känna mig hemma någonstans…

Just nu är jag nog bara så in i det hopplöst vilse. Och kroppen säger till mig ”ut o rör på dig! spring tills dina ben klappar ihop” men någonstans där inne är det en annan röst som säger ”springer du så ska jag ge dig smärta i höften och magen svullnar upp hahaha!”.

Kanske en annan ledig period?

Alla andra dagar har varit bra så en sådan här skitdag får man nog ha, tror jag?

Denna saknad som gör ont. Fast det är inte bara honom jag saknar, jag saknar barndomen, barndomens hem – där allt inte var perfekt men skönt. Och plötsligt inser jag att jag kommer inte ha det så i mitt vuxna liv. Inget ”bli förälder och skaffa hus”. Jag kommer att bli den som har ett hus (förhoppningsvis) men inga barn. Inga barnkalas där jag själv är den som står i kylen o äter upp tårtan efteråt.

Det är självvalt och kanske jag ändrar mig, kanske inte. Vad vet jag egentligen? Allt jag vet är att ett hus jag vill ha när jag blir stor och en hund, kanske.

One thought on “Solsolsol

  1. Det är hemskt att inte känna sig hemma eller till ro där man är, eller i kroppen. En konstant stress. Jag saknar barndomen eftersom det är då och BARA då man är (om man har tur antar jag) att känna sig trygg. Man visste inte bättre helt enkelt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s