När man själv inte kan sätta ord på känslor

Jag har varit det senaste året väldigt velig till träningen, ibland har allting varit tipp topp för att sedan direkt vara på botten och man känner sig så jäkla urusel på allting och måste skala på allting etcetc. Lägg sedan till all hets med maten också – att äta rent att få dåligt samvete för att man åt den där chokladbiten när man försöker få fram sina magrutor etcetcetc.

I dagens samhälle så blir man lätt hjärntvättad och intutad att man är lycklig om man är smal MEN med muskler – Muscles is the new skinny – som dom säger😉

Och vi är bara människor så självklart jämför man sig med andra och slår sig själv för att man inte är lika duktig på att ta ut sig på träningen, träna ex antal gånger i veckan, äta det där rätta osvosv.

Jag själv är inte bättre och när jag äntligen har gjort något jag känner ”yes” över så skryter man ju så där typiskt svennebanan sätt – man smyyyger in skrytet i samtalen. Ett tag slutade jag till och med att posta mina ultra promenader, wodar enbart för att om jag blev avundsjuk på att en vän hade postat sin workout och ett svettigt smile (som samtidigt fick mig att känna mig helt djävla värdelös på min träning) så hur känner dom som följer mig då när jag postar något sådant?

Självklart klickar man på like men vad känner du verkligen inombords när du ser ännu en träningsbild, ännu en ”hälsosam måltid” och ännu en magrutebild <–På tal om det, nu mäter man sig inte längre hur mycket vikt du tar nu är det hur många rutor du har på magen som gäller…Och självklart vill jag också ha magrutor (dom finns där men dom är som sagt pretty well hidden).

Jag har alltid velat ha magrutor, för mig är det DET ultimata, skit i 100kg marklyft, en ruta på magen slår det med hästlängder. Kan iofs också bero på att jag har sjuukt svårt att få fram mina magrutor.

I alla fall så blev jag positivt överraskad till det här blogginlägget och det passar också så bra in på vad som har hänt med Ystern och hennes överträning.

Samtidigt så går det inlägget hand i hand med det här som också är skriven utav samma tjej. Som handlar om lycka.

För frågan i livet är nog inte ”vad är min livsuppgift”, frågan är nog snarare ”vad är det som gör mig lycklig?”.

Just nu är jag lycklig över att vi INTE klär oss som vi gjorde på 90-talet – tack för den flashbacken Buffy (Yep, jag har skaffat Netflix och lär få en platt röööööv för nu ska alla 7 säsonger utav Buffy streamas mouhahahaha)

3 thoughts on “När man själv inte kan sätta ord på känslor

  1. ÄLSKAR det här inlägget. Det är precis så det känns. Jag velar mellan att vilja prata om kost och träning hela tiden till att bara knipa ihop och aldrig mer säga något. Ifrån att ha velat tävla tävla tävla så vill jag bara skita i allt. Är SÅ trött på den konstanta tävlingen i boxen och typ i livet generellt. Nu har vi en utmaning och ja, jag fyller i och känner att jag verkligen tävlar mot alla. Men samtidigt ser jag typ ner på mig själv och de i boxen som gör så här mot varandra. Vet inte vart den känslan ens kommer ifrån eftersom jag var en av dem med blåslampan förut?? Kanske är det att man vuxit upp? Eller bara skiter i pressen? Eller så är det så enkelt som att det bara är kul att tävla så länge man är bäst…

    • Känner EXAKT samma sak!
      Kanske är det för att vi har kört CF så länge nu att vi har kommit till den där punkten där vi inte gör dom där stora framstegen hur lätt som helst utan att det krävs tid och energi. Tid och energi som enbart kommer om man verkligen vill tävla o bli bäst i CF. Jag har gett upp, går dit enbart för umgänget och kör mina 12,5kg thrusters och blir både glad o avis på folk som kör 25kg thrusters….those bastards…
      Men hela CF världen är uppbyggd på att du ”tävlar mot dig själv”, ja jo men varför vill dom då att man ska skriva upp på tavlan ens tid,vikt och rx?? Jag skriver aldrig på tavlan längre.

      Tänkte faktiskt när jag skrev inlägget att det som är så märkligt men du och Sane är dom ENDA som jag inte blir irriterad (nedstämd utav) när ni skriver om träning och kost. Ok, lite avis blir jag på dig för det verkar så härligt och duktigt. Men så kommer ett inlägg om hur allt bara skiter sig ibland och det är nog det som gör att jag tycker om att läsa dina inlägg om kost o träning för jag vet att tja att vi är lika i tankarna och lika pessimistiska ibland *haha*.
      Det är bara kul att tävla om man är bäst eller nä, om man får en kick utav att motstå det där godiset. Men vi får ju inte det längre för våra hjärnor är så vana att ändå inte få sin vilja så då blir den väl ”ha! får jag inte min sockerkicksvilja igenom så djävlar får du inte din kick utav att du motstod godisbiten – in your face sucker!”.

      Och det är därför jag ALLTID ställer mig i motionsklassen – inga krav, inga pretentiösa människor, mest medelålders tanter och gubbar som gör det istället för att glo på Så ska det låta just den kvällen. Enda kravet dom har är att dom ska genomföra loppet – me like😀

      • Jag tror faktist det, alla som tävlar mest är inne på sitt första CF år. Och jag känner så med er jag med för jag VET att det inte bara är lätt utan att vi alla tampas med att hålla det balancerat. Just nu är jag bara såååå trött på allt som heter CF, men måste dit idag… meh

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s