Dom senaste veckorna har jag kommit in i ett mer lugn i mig själv, ett lite gladare mig själv.
Svågern har påpekat det och det kan kanske vara för att jag insåg att jag hade sorg över gluten?
Att jag har släppt stressen över träningen?
Fortfarande har jag känslan ”fan inget händer” på träningen men andas andas typ.
Eller så är det att vädret är bättre och ljusare på morgonen?

Fortfarande pollen ute som gav mig luftrörsinflammation så jag kan fortfarande inte springa och vill skjuta ärtor på alla som passerar mitt fönster.

Men ändå!
Vädret är härligt på morgonen, Ystern flyttar snart till das States, jag har börjat se på en kort tur till Edinburgh, försöker ta mig ut och umgås med fler människor, har fått dille på jordgubbar, det har kommit ut osockrad kokosmjölk as in mjölk mjölk ☺

Ja jag vet inte men plötsligt har jag gått från att vara bitter över att jag inte har ett hus med trädgård till att börja äta frukost på balkongen OCH jag har fixat cykeln! Den är det stort win på!

Skönt när humöret faktiskt för en gång skull inte enbart är på bittersidan, lite ovant bara 😂

20140530-083746.jpg

Att möta en svennebannan cowboy

Häromdagen var jag och åt middag ute (ooh) med en för mig relativt ”okänd” person.

Vi lärde känna varandra ytligt när jag jobbade på hotell som receptionist och sedan har vi haft kontakt sporadiskt genom facebook (mer åt hållet kommenterat varandras bilder/status).

Han – en halv svensk, halv dansk kapten som bor och arbetar i Amerikat men när jag möte honom så jobbade han på Aerik airlines som då hade skickat honom och hans styrman – Bubba (ja, han hette verkligen Bubba och var inte den smartaste på jorden) till Köpenhamn för lite training på flygskolan där ute. Och det var så jag lärde känna honom. Uttråkad stod man och pratade om allt och ingenting på arbetet med honom. VI träffades aldrig utanför mitt jobb eller någonting.

Nu 5år senare får man ett facebook meddelande att han ska hem en kort tur till Sweden och vill passa på att besöka en – självklart sa jag och sen ångrade jag mig (det här med att ta mig utanför min comfortzone är inte min grej liksom).

Men har man sagt ja kan man inte säga nej, framförallt inte när det också visar sig att han tog sig från Örebor ner till Sydsverige enbart för att äta middag med mig (?!) – helt galet enligt min mening!

Här kom han med svarta boots, jeans, jeanskjorta, pilotläderjacka där hans namn är ingraverat på innerfickan och en cowboyhatt ala ranchstyle…Och så öppnar han munnen och ut kom Kramfors dialekt!

Mindblowing att få ihop den bilden! Haha

 

Det var trevligt med middag och det var trevligt att träffas för en gång skull. Däremot kändes det lite jobbigt att jag svintrött som alltid ville rap it out typ vid 20…Och jag abra ”ehum, var ska du nu någonstans då? var ska du vara inatt liksom?” – ingen inbjudan alls men jag kan ju inte lämna en amerikaniserad svennecowboy mitt i stan helt ensam.

Tur var visade det sig att hans syster hade ett möte i Malmö och hade kört ner husbilen så där kunde han sova – tacka gudarna för det!! Middagen var tillräckligt out of comfortzone, att ha någon sovandes över hos mig hade varit att ta det liite för långt.

 

Men det var kul! det var riktigt trevligt att inse vad ens flyktiga kontakter kan göra och att ibland är världen bra rolig och outförsedd.

 

En kort notis:

Bubba hade varit på Svennecowboyen att skriva under att han var bra som Kaptensmaterial (i Aerik krävs det att en kapten skriver på ett papper att den där Styrmannen skulle passa perfekt som kapten). Svennecowboy sa alltid ”I like you Bubba but you’re not a captain material”.

Något år senare när Svennecowboy hade åkt tillbaka till Amerikat fick han reda på att Bubba hade fått en annan kapten att skriva på det här pappret och då lyckats bli kapten.

Det första Bubba gjorde (allts på den allra FÖRSTA flygturen) var att köra rakt av startbanan…