Jag har aldrig riktigt förstått den här hypen om celluiter, varför folk klagar så himla mycket över dom där groparna.
Själv har jag alltid kört mottot ”ser du det inte finns det inte” – och problemet är löst!
Okej okej, jag ska inte vara helt skenhelig. Det VAR en period (cirkus 10dagar) under tonåren då jag såg mina gropar och mådde så dåligt över det att jag vägrade ha shorts på mig. Mest tror jag att jag mådde dåligt för att groparna var ett tecken på att nu fanns det ingen återvändo, barndomen började ta slut buhu.
Men så var jag på spa (i Polen, oviktigt för inlägget mera ”rubbing it in” SPA i POLEN *boom*) med mamma och vi började prata om kroppstyper etcetc. Vilket nästan kommer utav sig själv när två kvinnor sitter i bikinis och genomlider skärselden.
Och det var då jag upptäckte….Jag har inga celluiter på benen (ser dom inte finns ju inte som sagt) men tro fan att jag har gropar på magen!!!
OMG! Jag har fått felvända magrutor tänker ni säkert då 😉
Men näe, det är celluiter på min väl gömda vältränade mage…
Som förresten mamma så kärt konstaterade att vi har kroppstypen med ”THE MAGE”. Aka det ska krävas väldigt lite underhudsfett för att en litenliten magruta känner för att visa sig.
Vi har kroppstypen där magen börjar precis under våra (obefintliga bröst – tacka gudarna för dom! jag kan hoppa utan bh, kan du?) och som går ut som en halv måne för att sluta där pubeshåret tar vid.
Tänker den här blandningen utav kroppstyper:
Armar och ben tillhör den atletiska/pojkfiguren – smala och nätta (mina lår är väldigt oplatta när jag sitter ner)
Magen ja den tillhör bulkkroppstypen – typ vältränad men det är no way in hell att den kommer få för sig att visa en magruta.
Gud lekte verkligen med oss när han byggde samman oss alt kunde han inte hitta tillhörande pusselbitar…
Feederfriend 