Dagens salsa 💃

Gjorde Piccolo de Gallo till Ysterns grillkalas idag.

3 tomater – fin hackat
1 gul lök – fin hackad
X antal skedar Sambal Olek
Koriander
Citron/lime saft från en halva

Lägg i en skål/burk rör om och njuuuut

Skulle kunna leva på det här ✌
Nu ska jag ta mig själv och min godis proppade magen och gå och lägga mig, lär vakna så in i norden sockerbakis imorgon bitti…

20140809-235224.jpg

Semester?

Det är så typiskt mig att gå runt i ett halv år och säga ”på min semester då ska jag (banne) mig åka till Rumänien och vandra i Transylvanian – för där ska det vara så fint”.

Nu sitter den här muppen (jag) med semester i September och alla vänner vet att jag ska vandra i Rumänien i då men fortfarande FORTFARANDE har jag inget bokat eller planerat…

Ingen flygbiljett är köpt,
inget hotell är bokat,
inte ens ett par vandringsstrumpor har jag införskaffat…

Och September börjar närma sig…

Börjar förstå varför folk åker på charterresor, man betalar, längtar (med modifikation möjligtvis vem längtar till kisspooler och barnklubbar?), sätter sig på planet, blir full som ett as, åker svettig buss till hotellet, norpar bästa solstolen och parkerar sin rödbrända bak på den dom kommande dagarna…

Jag måste börja sluta säga till folk vart jag ska resa alt lära mig att photoshop in mig själv i alla Rumänien bilder jag kan googla fram…

Att inte vara en hypokondriker längre *jeeej*

Det har varit lite (mycket) tyst om mig hela våren lång <— mycket för att jag är urusel på att ta mig tiden och skriva. Tankarna bara far och har sig.

En anledning är att det har varit en väldigt hård vinter/vår/sommar. Ett helt enkelt hårt år. Mycket med familjen som tagit på en men också kroppen som inte har velat vara/göra som jag ville.

Jag har allergier, jag har JÄTTEMYCKET allergier, jag har pollen, jag har JÄTTEMYCKET pollen. Det här året har tydligen varit ett utav dom värsta åren i pollenshistoria. Jag tyckte inte att det var så farligt – men så satt jag också inomhus större delen utav våren och sköt ärtor på alla som sprang utanför mitt fönster "vill också, die bastards dieeeeeeee".
Om inte jag kan springa får ingen annan heller…typ…

Men så började det bli svårt att andas, att prata. Att gå ut och gå en kort tur till affären gjorde mig andfådd, rosslig i halsen (lätt som om att jag hade kedjerökt i 80år), fick ont i halsen – den smärtan man har när man har gråtit livetsfrustrationer ut i 5h, tungt att andas och såklart tröttheten när jag kom hem sedan.

Min första tanke var "fan, nu har gräset/gråbon kommit och nu har det satt sig på lungorna och halsen, kulkulkukkukukkul".

Dum som man är så gick jag inte till läkaren, vad skulle dom säga?
"Grattis det är pollen, fortsätt med dina tabletter som inte fungerar så ska det nog gå över lilla flicka"?

Ibland fick jag krup och kräktes ur mig all frustration för mina vänner när vi var ute och gick (och tog pauser medan jag skulle fånga upp andningen igen). På jobbet gick det helt fint. Men på gymmet började jag känna av det mer och mer. Att köra intensivt crossfit pass var helt att glömma, att ens köra ett pass där jag pressade bröstkorgen mot en maskin var också helt att glömma tillslut för då kom smärtan i halsen igen och lungorna åkte in och ut in och ut.

Hade jag inte haft pollen så hade jag väl tagit mig tidigare till läkaren eller iaf propsat på att dom skulle kolla upp det ordentligt. För det var inte konstant jag hade det här, utan det kom och gick, både inomhus och utomhus och framförallt blev det outhärdligt när det var kall luft och fuktigt. Då kunde någon lika gärna gett mig en knytnäve i bröstet.

Första läkarbesöket i Maj gav mig diagnosen "Luftrörsinflammation" och antibiotika (utan att ens kolla sänkan) i 10dagar.

Den fungerade 30% dom första 2 dagarna sen sket kroppen i det och fortsatte ge mig problem.

Andra läkarbesöket i Juni gav mig en remiss till lungröntgen för att jag propsade på det då min granne hade fått svamp i lungorna efter en fuktskada vi båda hade för 2 år sedan – alla grässtrån tog jag i ju. Dom bilderna visade inget.

Och det var runt här som jag började prata med en kollega som berättade exakt samma saker för mig. Jag bara "YES jag är inte ensam det är inte enbart i mitt huvud woopwoop". Men när han gick till läkaren i mitten utav Juni fick han röntga lungorna och göra en kontrast röntgen på dom och kolla upp blodgaserna och allting visade på top notch – inga problem där inte. Han blev hemskickad med att han var frisk som en nötkärna minus att han hade det tungt att andas och ont i halsen, men ingen feber! För tydligen är det det dom alla går efter.

Tredje läkarbesöket i Juli gav mig en astmainhalator och blodprov för kvalster/damm/you name it test och hon var bergsäker på att det var astma. Två puffar varje dag skulle jag ta och sedan vid behov. Första dagen tog jag nog 5 puffar och kunde ändå knappt andas och den där smärtan i halsen.

Innan fjärde läkarbesöket så arbetade jag med en kollega som jag aldrig har arbetat med innan. Hon berättade EXAKT samma saker som jag hade och att hon hade vaknat med känslan av andnöd åkt in till akuten och där hade dom tillslut stoppat ner en kamera genom näsan för att där upptäcka att hennes struplock var inflammerat. Förmodligen efter en förkylning som sedan hade vandrat ner och fått fäste och bildat en infektion.
Hon hade varit hos läkaren och fått diagnosen "pollenastma" och inhalator som inte hjälpte och antibiotika första gången som också hjälpte knappt märkbart.

Äntligen tänkte jag!
Fjärde läkarbesöket var i slutet utav Juli. Jag kom dit, sa att min inhalator inte ville fungera (först fick jag också arbeta upp mig så att jag verkligen kom dit med andnöd och rosslig andning – I ain't going home without a solution!
Jag menar, jag hade blivit mycket bättre i halsen/lungorna jämför med våren men fortfarande väldigt märkbart och nu hade det börjat påverka när jag jobbade också – varmt ute = kall ac i planet.
TILLSLUT fick jag dom till att ta testerna på mig (att man jämnt ska kämpa för allting och googla själv) för att bara där PAMPAMPAAAAM struplocksinflammation.

En sådan enkel grej som hade så lätt kunnat bli upptäckt och behandlat tidigare under våren om läkarna hade lyssnat på att vi är flera på arbetet som har det här, det är i halsen det gör ont.

Struplocksinflammation ger dig halsont och när den sväller så får du rosslig röst (tänk dig 80 årig kedjerökning), tung andning (lite luft som kommer igenom men du syresätter ditt blod tillräckligt ändå).

Behandling?

10 dagar med 1 ipren 3 ggr/dagligen och kortison tabletter 3 ggr/dagligen.

Komiska?

Jag har alltid kortison hemma pga mina allergier…Vilket förklarar varför jag kände mig bättre dom dagarna jag tog några tabletter när pollen var som värst.

Värsta?

Alla pengarna jag har lagt ut på medicin som inte fungerar och på läkarbesöken och på känslan, känslan utav att bara ljuga ihop allting. Att ingen tog mig på allvar, att "åh, nu kommer hon igen"…

Bästa?
Jag var inte ENSAM den här gången! Lyckan över att andra också hade samma problem gjorde att jag orkade fortsätta kämpa.

Jag är inne på halva sjukskrivningen nu och det är bättre redan. Fortfarande problem ibland men det är nog mitt eget fel. Jag borde nog inte träna medan jag kör behandlingen men det sa läkaren aldrig något om….Och jag frågade inte heller :D

Folk frågar mig jämnt om jag inte dejtar någon och när jag svarar nej så kommer följdfrågan ”varför inte det då? Det är väl bara att ge sig ut?”.

Nu kan jag iallafall säga ha! Till dom för tydligen ska jag på fika med en från gymmet – det ni ☺
En riktigt snäll person som rest och reser mycket och har sprungit X antal maraton – jag dog lite av avund när jag hörde om hans bravader. Sådan energi vill jag också ha!

Att jag då trodde det är en fika för att prata om resor (han har varit i Rumänien vilket är dit jag tänkte åka härnäst) och maraton var kanske lite naivt?
Tydligen hade han frågat både Ystern och Hanne om det var okej att fika med mig och ”vi har lika intressen, man vet aldrig kanske kommer det känslor efterhand?”.
😳😳😳😳

Bör kanske tillägga att han är över 60…närmare 70…😳 Med hjärtat på rätt ställe (han har gjort en massa volentärarbete).

En inte helt vanlig Midsommar helg

I torsdags fick familjen ett sms som var hjärtskärande.

I lördags fick familjen ett facebook meddelande som kommer att påverka Mammas liv totalt.

I söndags var jag hemma från arbetet för Mammas skulle, ville vara tillgänglig ifall det skulle behövas.

I måndags kokade jag grönsaker och brände hela lorten, sen stannade jag i Malmö hela dagen utav rädsla – sist jag brände kokta grönsaker var dagen då Pappa gick bort, så jag vågade inte riktigt ta mig någonstans utan gick på nålar hela dagen. 

Alla klarade sig tack och lov men med det här vädret och dom här molnen dom senaste dagarna har det varit så mycket aktivitet runt omkring en och starka energien att jag inte har fått vara ifred och tecken överallt så jag är bara glad att ingen dog i igår.

Väldigt mycket energien i omlopp just nu, där har varit flera tromber både i fredags och igår. 

Det påverkar oss alla och nu hoppas jag på att det kommer att lugna ner sig så jag får lite ro här hemma, fast blåmesen(? tror jag jag vet inte, jag är urusel på fåglar) som har varit här på besök dom senaste dagarna får gärna stanna dock. Sist jag såg honom var för 2 år sedan…Ni ser nu varför jag är smått paranoid. INGEN får dö den här sommaren okaj?? deal? 

Dom senaste veckorna har jag kommit in i ett mer lugn i mig själv, ett lite gladare mig själv.
Svågern har påpekat det och det kan kanske vara för att jag insåg att jag hade sorg över gluten?
Att jag har släppt stressen över träningen?
Fortfarande har jag känslan ”fan inget händer” på träningen men andas andas typ.
Eller så är det att vädret är bättre och ljusare på morgonen?

Fortfarande pollen ute som gav mig luftrörsinflammation så jag kan fortfarande inte springa och vill skjuta ärtor på alla som passerar mitt fönster.

Men ändå!
Vädret är härligt på morgonen, Ystern flyttar snart till das States, jag har börjat se på en kort tur till Edinburgh, försöker ta mig ut och umgås med fler människor, har fått dille på jordgubbar, det har kommit ut osockrad kokosmjölk as in mjölk mjölk ☺

Ja jag vet inte men plötsligt har jag gått från att vara bitter över att jag inte har ett hus med trädgård till att börja äta frukost på balkongen OCH jag har fixat cykeln! Den är det stort win på!

Skönt när humöret faktiskt för en gång skull inte enbart är på bittersidan, lite ovant bara 😂

20140530-083746.jpg

Att möta en svennebannan cowboy

Häromdagen var jag och åt middag ute (ooh) med en för mig relativt ”okänd” person.

Vi lärde känna varandra ytligt när jag jobbade på hotell som receptionist och sedan har vi haft kontakt sporadiskt genom facebook (mer åt hållet kommenterat varandras bilder/status).

Han – en halv svensk, halv dansk kapten som bor och arbetar i Amerikat men när jag möte honom så jobbade han på Aerik airlines som då hade skickat honom och hans styrman – Bubba (ja, han hette verkligen Bubba och var inte den smartaste på jorden) till Köpenhamn för lite training på flygskolan där ute. Och det var så jag lärde känna honom. Uttråkad stod man och pratade om allt och ingenting på arbetet med honom. VI träffades aldrig utanför mitt jobb eller någonting.

Nu 5år senare får man ett facebook meddelande att han ska hem en kort tur till Sweden och vill passa på att besöka en – självklart sa jag och sen ångrade jag mig (det här med att ta mig utanför min comfortzone är inte min grej liksom).

Men har man sagt ja kan man inte säga nej, framförallt inte när det också visar sig att han tog sig från Örebor ner till Sydsverige enbart för att äta middag med mig (?!) – helt galet enligt min mening!

Här kom han med svarta boots, jeans, jeanskjorta, pilotläderjacka där hans namn är ingraverat på innerfickan och en cowboyhatt ala ranchstyle…Och så öppnar han munnen och ut kom Kramfors dialekt!

Mindblowing att få ihop den bilden! Haha

 

Det var trevligt med middag och det var trevligt att träffas för en gång skull. Däremot kändes det lite jobbigt att jag svintrött som alltid ville rap it out typ vid 20…Och jag abra ”ehum, var ska du nu någonstans då? var ska du vara inatt liksom?” – ingen inbjudan alls men jag kan ju inte lämna en amerikaniserad svennecowboy mitt i stan helt ensam.

Tur var visade det sig att hans syster hade ett möte i Malmö och hade kört ner husbilen så där kunde han sova – tacka gudarna för det!! Middagen var tillräckligt out of comfortzone, att ha någon sovandes över hos mig hade varit att ta det liite för långt.

 

Men det var kul! det var riktigt trevligt att inse vad ens flyktiga kontakter kan göra och att ibland är världen bra rolig och outförsedd.

 

En kort notis:

Bubba hade varit på Svennecowboyen att skriva under att han var bra som Kaptensmaterial (i Aerik krävs det att en kapten skriver på ett papper att den där Styrmannen skulle passa perfekt som kapten). Svennecowboy sa alltid ”I like you Bubba but you’re not a captain material”.

Något år senare när Svennecowboy hade åkt tillbaka till Amerikat fick han reda på att Bubba hade fått en annan kapten att skriva på det här pappret och då lyckats bli kapten.

Det första Bubba gjorde (allts på den allra FÖRSTA flygturen) var att köra rakt av startbanan…